Aktuell utställning

SEDD

Kan kärlek födas ur avsky? Kan hat vändas till kärlek?

För min del har det i så fall blivit en tveeggad kärlek, men kanske mer en fascination och ett beroende, än ren kärlek.


Under min uppväxt började mina föräldrar att tillbringa semestrar och ledig tid vid min pappas föräldrahem. De byggde en sommarstuga på en åker alldeles intill det hus där min pappa och hans bröder växte upp. På den tiden när de fem bröderna växte upp var den platsen i det närmaste ett väglöst land. När mina föräldrar tog mig dit första gången var det dock inte längre än en kilometer till närmaste väg.

Den här gamla hemmanet som ligger mitt i granskogen i de södra delarna av Hälsingland, finnskogen, blev platsen som jag kom att tillbringa i stort sett alla lov och de flesta av helgerna på under mina uppväxtår. Om man växer upp på en liknande plats så tror jag man upplever det som en fullt naturlig miljö. Men för mig var det inte min naturliga miljö. Hemma, i en bruksort utanför Gävle, fanns det hur många jämnåriga kamrater som helst. Men uppe i granskogen fanns det inga alls, det var bara jag och mina föräldrar.

Den här isoleringen från mina vänner, framför allt under tiderna när man kunde ägna sig åt lek, gjorde att jag började avsky, näst intill hata den här barrskogen som täcker stora delar av vårt land.


Men saker och ting förändras, man blir äldre och klokare, kanske, och ser saker på ett annat sätt. Det har dock satt spår Jag vill idag inte gärna bo i inlandet, vill ha relativt nära till kusten. Jag vill inte bo med skogen för nära inpå, jag vill ha ett öppet landskap och möjlighet till utsikt. Jag tror även att spåren syns i mina bilder, där syns även spåren över det som skrämde mig med skogen. För skrämde mig gjorde den, framför allt skogen när det var mörk, figurerna som kröp fram ur varje sten, stubbe och rotvälta. Och inte att förglömma ljuden som man kan höra i skogen på natten. Jag kan nästan ännu idag känna hur nackhåren reste sig och hur hjärtat skenade i bröstet första gången jag hörde en räv som skrek.

 

Men något har krupit sig på. En dragning till barrskogen, en saknad och en fascination som ibland kan kännas som den slagit över i någon form av kärlek. Stillandet av ett behov av den där ensamheten och fasan i skogen och mörkret.

 

När solen går upp dör känslan och magin och jag åker jag hem.

 

 

SEDD visar ett urval bilder från 2005 – 2016

Vernissage fredag 9 dec kl 16-20.

Utställningen pågår t.o.m. onsdagen 14 december
Öppettider: vard 11-19, lör-sön 10-19

Varmt välkommen!