Peter Bredberg har fotograferat sedan tidiga tonåren, först analogt, numera digitalt, och alltid hittat sina motiv precis utanför dörren i Hälsingeskogarna han känner (alltför) väl sedan barnsben. Han har på egen hand experimenterat med tekniker, exponeringar och ljus kontra skugga och funnit en egen stil som förmedlar hans speciella suggestiva version av naturfoto.

​

I alla Peter Bredbergs bilder finns det djur. Vid första anblicken kan motivet framstå vara något helt annat än vad det är, kanske bara något fult eller banalt. Ögat lurar hjärnan och letar efter kända former och symmetrier. Motivet är inte alltid tydligt, kanske inte i fokus, eller dolt, knappt synligt. Det framträder kanske först efter lång tid.

​

I bilderna finns oftast någonting risigt, fult, skevt. Det vackra eller det perfekta är aldrig målet. I många av fotografierna märks en ensamhet, alienation, en smärta. Kanske förmedlar fotografen djurens situation? Kanske är det en spegling av något självupplevt, i själva verket något allmängiltigt? Betraktaren bjuds in att fundera över mötet med djuren, vem tittar på vem och hur påverkas vi av varandra? Relationer, möten, rädslor, konflikter…

​

Suggestionen i Peter Bredbergs fotografier uppstår i spänningen mellan det tydliga och det dolda, det fula och det vackra, det rena och det skitiga, ljuset och mörkret. Skönhet kan i Peter Bredbergs ögon inte existera utan längtan, vemod, mörker.